Utanför är världen stilla. Inte den riktiga, men vår värld, som vi byggt. Jag ser gula skimrande löv och om natten härdar frosten som skoningslöst drar med sig allt som nu ska somna in. Väckarklockan ringer klockan 06:00. Då smyger han upp, äter frukost. Vi ligger kvar ett tag till, jag och Alice, eller jag ensam, med magen. Julian sover i eget rum nu. Ibland hela natten. På fönstren finns kondens, vattendroppar, små små och orörliga. Jag ser ofta på fönstren, för jag går sällan ut. Jag tittar på älven från fönstret på ovanvåningen, eller på den lövtäckta gräsmattan på framsidan av vår gård. Jag tänker att jag borde gå ut dit, men jag orkar inte. Ibland lyssnar jag på musik, låtar från förr, för tiden har stannat och det som finns med mig nu, kommer alltid att göra det. Inget nytt får plats. Förutom bebin, och kanske en kattunge eller valp i sinom tid.
Där ute är världen stilla. Men långt där borta lever den, dem, vi med, någon gång i framtiden.
När jag tänker på staden blir jag ledsen, jag vet inte varför. Tomheten, människorna som flyr, deras värld snurrar så fort. Jag brukade bli glad av att tänka på staden, men nu känner jag bara tomhet. Det är sorgligt.
Allt som finns är det vi har, och det vi har är nu. Vi ska leva här tillsammans, och en dag kanske allt är borta. Jag orkar inte tänka på människor eller relationer eller framtiden, det tjänar ingenting till.
Allt vi har är nu.